Den hemliga korrespondensen mellan Bachmann och Böll avslöjad!

Den hemliga korrespondensen mellan Bachmann och Böll avslöjad!

Publiceringen av korrespondensen mellan Ingeborg Bachmann och Heinrich Böll väckte återigen spänning i det litterära landskapet. Volymen, redigerad av Renate Langer, belyser den speciella vänskapen och dialogen mellan de två viktiga författarna, som möttes i maj 1952 under ett möte för grupp 47 i Niendorf vid Östersjön. I sitt förord ​​beskriver Hans Höller korrespondens som ett sätt att undvika personliga konflikter, vilket var väsentligt för båda författarna för att behålla sin självrespekt och bemästra den litterära världens utmaningar. Båda författarna, fastna i sina egna bekymmer, diskuterar frågan "Vad gör vi med våra liv?" i sina 122 korrespondensstycken - 58 brev från Bachmann och 64 från Böll.

Bachmanns första brev till Böll, skrivet i december 1952, är ett svar på ett förlorat brev från Böll. I denna korrespondens blir inte bara den ömsesidiga uppskattningen tydlig, utan också den existentiella osäkerhet som båda författarna kände. Böll, som var nio år äldre, kämpade med familje- och ekonomiska problem, medan Bachmann strävade efter självständighet trots sina talanger. Utan att fördjupa sig i privata avslöjanden eller poetologiska debatter belyser korrespondensen ändå djupgående teman som format båda författarnas liv och verk.

En litterär vänskap dokumenterad

Även om vänskapen mellan Bachmann och Böll är mindre känd än deras respektive relationer med andra litterära storheter, fångar deras brev en värdefull del av deras litterära utveckling. I biografier om båda författarna nämns den andra vanligtvis bara i förbigående, så denna korrespondens anses vara en sällsynt och värdefull källa till forskning och förståelse. Publiceringen av korrespondensen ger också en inblick i de två författarnas personliga tankar, långt borta från deras mer kända affärer och vänskap med andra, som Max Frisch, Paul Celan och Hans Magnus Enzensberger.

Det sista brevet från Böll som ingår i volymen, en inbjudan till en konferens i juli 1972, markerar en viktig vändning i korrespondensen. Nästan ett år senare, den 17 oktober 1973, fick Böll beskedet om Bachmanns död. Den smärta och ömhet som Böll uttrycker i sin dödsruna för ”Der Spiegel” är också en del av den nya volymen och illustrerar det djupa sambandet mellan dessa två extraordinära gestalter i tyskspråkig litteratur. Denna dödsruna överbryggar klyftan mellan vänskap och förlust och kompletterar dokumentationen av en unik litterär relation.

Utöver breven av Bachmann och Böll refereras även andra viktiga verk inom den litterära världen. Den nyutgivna texten ”A Place for Coincidences” av Bachmann, som beskrivs som en av hennes mest vågade och experimentella, och publikationen om Hugo Balls Dada-arv visar mångfalden i den tyskspråkiga litterära diskursen och den fortsatta relevansen av Bachmann och Bölls verk i detta sammanhang.

Redigeringen och publiceringen av dessa brev understryker inte bara vänskapen mellan Bachmann och Böll, utan också komplexiteten i deras konstnärliga och existentiella utmaningar, som i slutändan länkade de två samman.