Den hemliga korrespondensen mellan Bachmann och Böll avslöjar!

Den hemliga korrespondensen mellan Bachmann och Böll avslöjar!

Niendorf, Deutschland - Publiceringen av korrespondensen mellan Ingeborg Bachmann och Heinrich Böll har återigen stimulerat det litterära landskapet. Bandet, redigerat av Renate Langer, belyser den speciella vänskapen och dialogen för de två viktiga författarna som träffades i maj 1952 under en konferens i grupp 47 i Niendorf vid Östersjön. I sitt förord beskriver Hans Höller korrespondensen som ett slags undvikande av personliga konflikter, vilket var viktigt för båda författarna att bevara sin självkänsla och behärska utmaningarna i litterära affärer. Båda författarna, fångade i sina egna problem, diskuterar frågan "Vad gör vi från våra liv?" I deras 122 korrespondensbitar - 58 brev från Bachmann och 64 av Böll.

Det första brevet från Bachmann till Böll, som skrevs i december 1952, är ett svar på ett förlorat brev från Böll. I denna korrespondens blir inte bara den ömsesidiga uppskattningen tydlig, utan också den existentiella osäkerheten som båda författarna kände. Böll, som var nio år äldre, var tvungen att hantera familj och ekonomiska bekymmer, medan Bachmann strävade efter självständighet trots sina talanger. Utan att svara på privata avslöjanden eller poetologiska debatter belyser korrespondens fortfarande djupa ämnen som formade båda författarnas liv och arbete.

En litterär vänskap dokumenterad

Även om vänskapen mellan Bachmann och Böll är mindre känd än deras respektive relationer med andra litterära storlekar, registrerar deras brev en värdefull del av deras litterära utveckling. I biografier av båda författarna nämns den andra vanligtvis endast i förbigående, så att denna korrespondens betraktas som en sällsynt och värd att läsa källa för forskning och förståelse. Publiceringen av korrespondensen ger också en inblick i de två författarnas personliga tankar, långt ifrån deras mer välkända angelägenheter och vänskap med andra, som Max Frisch, Paul Celan eller Hans Magnus Enzensberger.

Det sista brevet från Böll som ingick i volymen, en inbjudan till en konferens i juli 1972, markerade en viktig vändning i korrespondens. Nästan ett år senare, den 17 oktober 1973, fick Böll nyheten om Bachmanns död. Smärtan och ömheten som Böll uttrycker i hans dödsfall för "der Spiegel" är också en del av det nya bandet och illustrerar den djupa kopplingen mellan dessa två extraordinära personligheter i tysk språklitteratur. Denna dödsfall stänger klyftan mellan vänskap och förlust och avrundar dokumentationen av en unik litterär relation.

Förutom bokstäverna från Bachmann och Böll, hänvisar den litterära världen också till andra viktiga verk. Den nyligen publicerade texten "A Place for Coincidences" av Bachmann, beskrivet som en av dess mest vågiga och experimentella, och publikationen om Hugo Balls Dada-kapsling visar mångfalden i tyskspråkig litterär diskurs och den fortsatta relevansen av Bachmanns och Bölls arbete inom detta sammanhang.

Bearbetning och publicering av dessa brev understryker inte bara vänskapen mellan Bachmann och Böll, utan också komplexiteten i deras konstnärliga och existentiella utmaningar, som båda i slutändan kombinerade med varandra.