Fighter Lisa: Hur en stamcellsdonation gav henne nytt liv

Transparenz: Redaktionell erstellt und geprüft.
Veröffentlicht am

En stamcellsdonation räddade livet på 30-åriga Lisa Schmölz från Rieden am Forggensee. Läs hennes inspirerande berättelse.

Fighter Lisa: Hur en stamcellsdonation gav henne nytt liv

En sann livshjälte: Lisa Schmölz, 30 år, från Rieden am Forggensee, vann sin kamp mot aplastisk anemi med kraften av en stamcellsdonation! Denna sällsynta sjukdom, där benmärgen inte producerar tillräckligt med blodkroppar, har påverkat hennes liv allvarligt i flera år. Men nu, efter den livräddande transplantationen, är Lisa på god väg tillbaka till ett normalt liv. Med ett strålande leende rapporterar hon om sina framsteg och återgången till sin vardag.

Vändpunkten kom på hennes 30-årsdag. – Min vardag bestod bara av att gå upp, äta frukost och lägga mig igen, säger Lisa, som knappt kunde koncentrera sig under den här tiden och ofta låg platt i veckor. Sökandet efter en lämplig stamcellsdonator var lång och utmanande. Vänner och familj mobiliserade DKMS och över 1 000 personer registrerade sig. Även om ingen lämplig donator hittades kom äntligen den räddande nyheten: en donator hade hittats! Transplantationen genomfördes den 27 juni, "Dag 0", trots förseningar i leveransen av stamcellerna. "Jag lärde mig tålamod under de år jag var sjuk", säger Lisa.

En ny fas i livet

Transplantationen gick smidigt och efter bara tre veckor blev de första positiva förändringarna i Lisas blodvärden uppenbara. Fem veckor senare fick hon åka hem, där hon belönade sig själv med sin första hemlagade måltid – spagetti Bolognese. Hon börjar sakta bygga upp sin fysiska kondition igen och planerar att återuppta sina dubbla studier inom industriteknik och maskinteknik. Dina drömmar är stora: en familjesemester står högst upp på listan!

Lisa har stöd från sin familj, vänner och kollegor och har aldrig tvivlat på sig själv. Hennes blogg "Lisa Lebe Lache" hjälper henne att bearbeta sina upplevelser och uppmuntra andra drabbade. Huruvida hon skulle vilja kontakta sin givare är fortfarande i luften, men en sak vet hon säkert: "Jag visste att en annan dag skulle komma när jag skulle sitta där och skratta som vanligt."