Mörka minnen: Hur rekreationshem formade barn för alltid
Mörka minnen: Hur rekreationshem formade barn för alltid
Bettina Rosenberger, nu 61, är motvillig att komma ihåg 1975. Hon tillbringade sin sommarlov i ett rekreationshem i Black Forest, där hon kände sig instängd. "Som i fängelse", beskriver hon de strikta reglerna som rådde där. Tolv timmars vila tillkännagavs, och till och med en toalett var ett förbjudet åtagande. Den som fångades när viskning måste vara i den kalla hallen - en straff som borde komma ihåg länge.
Rosenberger återvände tyst och ledsen från denna tid, mycket annorlunda än det lyckliga barnet hon en gång varit. Minnen från den dåliga maten och förbjudet av alla ljud finns fortfarande för dem. Dessa upplevelser formade inte bara hennes barndom, utan också hennes senare liv, eftersom hon ofta agerade noggrant och orolig för att undvika konflikter.
Verkligheten för meningen barn
Totalt uppskattade forskare att cirka en miljon barn i Baden-Württemberg skickades till så kallade rekreationshem under barndomen. Dessa institutioner, som ofta drivs av olika leverantörer som kyrkor eller offentliga organisationer, var ursprungligen avsedda att tjäna hälsofrämjande. Men många barn led inte bara av dålig vård, utan också upplevde våld och försummelse.Projektgruppen i State Archives of Baden-Württemberg har nu funnit att mer än hälften av våldet och övergrepp vid den tiden hade lidit. I över två år har forskare och cirka 100 drabbade människor undersökt effekterna av detta "skickande". Rosenberger är en av många vars historia har påverkats av en läkare som rekommenderar att du skickar sina föräldrar till hemmet för att göra det möjligt för dem att "gratis". Din barndom skadades av denna intervention.
Rapporter om missbruk och isolering
Experter uppskattar det totala antalet landsomfattande drabbade straffbarn mellan 8 och 12 miljoner. Många drabbade människor rapporterade strikta regler, fysisk straff samt sexualiserat våld och undernäring. Anläggningarna var ofta underfinansierade, vilket ledde till en farlig vårdslöshet av lärarna. En gång i anläggningen kände barnen ofta mer än djur i en bur än glada barn som borde återhämta sig.
I Black Forest fanns det mer än 470 sådana hem mellan 1949 och 1980, varvid detta antal fortfarande kunde öka, eftersom fler och fler sådana platser dokumenteras. "Barnen var mycket rädda för att de inte längre kunde gå hem igen", säger projektledaren Christian Keitel vid presentationen av resultaten i Stuttgart. Mycket av bostäderna var kroniskt dåligt utrustade och övervakningen lämnades att önska.
Utställningar och rapporter gör det möjligt för de överlevande att äntligen höra något som ofta har förnekats för dem tidigare. Rosenberger själv lyckades bara prata om sina upplevelser många år senare. "Jag trodde att jag skulle skada mina föräldrar om jag berättar för dem," medger hon. Till och med idag deltar hon i självhjälpsgrupper som hjälper henne att bearbeta det du har upplevt.
Återkomsten efter semestern var en chock för många barn eftersom de inte hittade det stöd de behövde hemma. Rosenberger kom ihåg det ögonblick då hennes far hämtade henne på tågstationen; Hon bröt ut i tårar - inte av glädje, men av en djup smärta som ingen tycktes bli erkänd. "Jag ville inte att de skulle ha ett skyldigt samvete," sa hon. Detta visar hur svårt det var för de som drabbades att dela sina erfarenheter i en tid då sådana ämnen till stor del dödades av samhället.
Det verkar som om ämnet för meningen barn i allt högre grad får uppmärksamhet. Experter och de drabbade kräver nu att de fruktansvärda berättelserna äntligen erkänns och tas på allvar. Den ihållande bearbetningen av dessa mörka kapitel i tysk historia är inte bara en minneshandling, utan också ett nödvändigt steg mot rättvisa och erkännande för alla barn som led av de förödande förhållandena.
Kommentare (0)