Organiska donationer i fara: Släktingar försvarar sig mer och mer!

I Österrike gäller motsägelsesregleringen för organdonation, vilket innebär att varje avliden automatiskt betraktas som en organdonator, såvida han inte uttryckligen har invändat sig under sin livstid (Burgenland.orf.AT). Men denna reglering står inför en växande utmaning: fler och fler släktingar ger sina tvivel och rädsla uttryck och talar mot ett organuttag. Enligt Andreas Riedler, en specialist inom anestesi och intensivvårdsmedicin, rapporterar släktingar ofta om deras osäkerheter vid tidpunkten och processen för hjärndöd, som i praktiken ofta leder till motsägelser som är mindre resultat från den avlidens vilja, utan snarare för känslomässiga rädsla för de berövade, som i praktiken leder till motsägelser som är mindre resultat från den avlidens vilja, utan snarare för känslomässiga rädsla för de berövade,

Den psykologiska stressen för medicinsk personal på intensivvårdsavdelningar är enorm. Den smärtsamma uppgiften att informera släktingar om döden och eventuellt flytta dem till organdonation är ytterligare svår av den känslomässiga belastningen som dessa samtal ger. Många läkare och sjuksköterskor uttrycker önskan om mer utbildning i hjärndödbestämning och vård av potentiella organdonatorer (aerzteblatt.de). Kunskapsnivån för intensivvårdsläkare visar att rädslan för tiden för att för tidigt avstänga av de livsstödande enheterna och det tillhörande trycket från släktingar är ett ökande hot mot organdonation. Covid-19-pandemin har ytterligare skärpt situationen och kunde också ha bidragit till acceptansen av organdonationen.

Utmaningar inom intensivvårdsmedicin

Särskilt tidskonsumtiva processer såsom bestämning av hjärndöd och organisationen av organdonation är intensivvårdspersonalens ansvar. Denna komplexa fråga är inte bara medicinska processer utan också känslomässiga och kommunikativa utmaningar (aerzteblatt.de). En bra relation med släktingarna är avgörande för att bygga förtroende och främja villigheten att donera orgel. Riedler påpekar att släktingarna, som ofta står inför sorg och chock, måste kunna tänka på den avlidens vilja och eventuellt vara överens.

En ökning av organdonation beror på förmågan att mildra dessa rädsla och skapa en miljö där släktingarna kan tala öppet om sina bekymmer. Läkarna måste hitta en balans mellan den medicinska diagnosen och det känslomässiga stödet från familjerna.